English version >>>

Om universum har obegränsad tid till förfogande, betyder det inte bara att allt kan ske. Det betyder att allt kommer att ske.

Jacob Dahlgren samlar på ränder. I det ständigt pågående projektet Signs of abstraction fotograferar han alla randmönster han upptäcker i sin omgivning. I hans fotosamling finns bilder av markiser, mössor, t-shirts, husfasader, bussar, trappor, rullgardiner och husfasader. Varenda gång jag träffar Jacob har han en randig t-shirt på sig. Han köper i stort sett alla randiga tröjor han ser och i hans byrålådor ligger 400 stycken i väntan på att bli använda. Förutom att han använder plaggen i vardagen används tröjmönstren också som utgångspunkt för en pågående serie randmålningar, där designen av tröjan får bestämma målningens utseende. Närbilderna av mönstren lämnar en abstrakt målning efter sig. En begreppsfundamentalist kanske skulle föredra att kalla verken för tröjporträtt snarare än abstrakt måleri. Men i sammanhanget känns det som petitesser. Det intressanta är hur metoden får modernismens tillkallande av andliga krafter och högtravande syn på konstnärens originalitetstänkande att underordnas slumpen, massproduktionen och lekfullheten. Och i det färdiga resultatet syns ingen skillnad.

one certainly cannot predict future events exactly if one cannot even measure the present state of the universe precisely!

För en del kanske tankeverksamheten sätter halt vid att förfarandet påminner om Daniel Burens stadsränder. Men idag det är nog mest originalitetstänkande modernister som passionerat hänger sig åt genealogiernas existensberättigande. Vem bryr sig om början eller slut? Tjivet om vem som hann först fram till idén har mist sitt nyhetsvärde. Ett mer givande närmande till Dahlgrens konst är att se det som en historisk nomadologi- ett sammelsurium av konceptkonst, abstrakt konst, konkretism, minimalism, popkonst och neomodernism. En product av postmodernistens samplande och multiplicerande av intryck.

Det existerar inga parallella universum i Dahlgrens konst. Det finns ingen given hierarkisk gräns mellan konsten och livet. Allt ingår i samma verklighet. Kaffemuggar, klädgalgar, byggmaterial, trådrullar och yoghurtkartonger används som naturliga råvaror. Jakten på nya material sker i olika billighetsaffärer. Det han fascineras av är den estetisering av vardagen som gör att produkter, trots att deras funktion inte kräver det, är designade. Våtrumsisoleringen som ska gömmas i väggen tillverkas i en ljuslila kulör och klädgalgarna som ska hänga i en mörk garderob tillverkas i regnbågens alla färger.

I Hamburg 1982 har tusentals små färgglada yoghurtburkar staplats ovanpå varandra. De är organiserade i ett radmönster där färgerna förskjuts ett snäpp hela tiden. I Geneve 1997 har de däremot placerats i raka rader. Som alla diktatorer vet försvinner kontrollen över det enskilda i massan. När yoghurtburkarna upplevs i tusental mister de sin individualitet och tillsammans förenas de i något som ser ut som en färgglad abstrakt målning. De traditionella materialhierarkierna bryts ner och det billiga förvandlas till något exklusivt. En diamant är ju trots allt inget annat än hårdpressat kol.

Där materialen kan ses som ett sätt att avmystifiera den abstrakta konsten strävar titlarna åt en annan riktning. Deras roll är inte att tillsluta tolkningen, utan att föra tankarna ännu längre bort från ursprungsmaterialet. Istället för att i minimalistisk beskrivande anda rätt och slätt kalla verken för 10.000 yoghurtburkar tilldelas de titlar där t e x en stad kombineras med ett årtal. När man hör Hamburg 1982 börjar man genast tänka på vad det egentligen var som hände i Hamburg 1982? Man börjar gå igenom sitt personliga historiska referensmaterial och den slutgiltiga tolkningen blir avhängig betraktarens subjektiva minnen.

En annan serie verk är uppkallad efter olika Munch-målningar; Förtvivlan, Självporträtt-mellan klockan och sängen och Flickor på bron är några av titlarna. Tonen är desperat, melankolisk och oväntad. Kanske någon tycker att det låser verket. Jag ser det däremot som ett erbjudande om en generös förvirring med löften om både slut och fortsättningar. Att titlarna är stulna av Munch är dessutom inget att fästa sig vid. Det är mötet mellan de abstrakta verken och de målande titlarna som är det intressanta. Det är det som öppnar upp för upplevelsens oförutsägbara framtid. När en abstrakt skulptur får en sådan personlig titel som Den sjuka flickan eller Pubertet aktiveras betraktaren. Det är nog väldigt få som inte söker efter svar i formerna efter de läst titeln. I detta sökande ligger inte bara möjligheten att se på konsten på ett annat, mindre slentrianmässigt vis, utan även möjligheten för att konsten vidgar vår relation till språket. Det glapp eller förbindelse mellan form och ord som Dahlgren konsekvent använder sig av öppnar upp de olika verken för betraktarens enskilda förståelsehorisont, vilken konstnären inte har tillträde till. Med titlarna är det som att Dahlgren släpper kontrollen över sina verk. Han kastar konsten ur boet och i slutändan blir det ett sätt att avsäga sig tolkningsföreträdet.

I flera av Dahlgrens verk ryms referenser till andra konstnärer. I Item 9; headmaster står Malevitj skrivet i utskurna skumplastbokstäver som ligger i travar på golvet. Det är också svårt att blunda för att skulpturen Pubertet till sin form påminner om något Olle Baertling hade kunnat stått bakom. Men ärligt talat hade nog aldrig Baertling kommit på tanken att använda glitter som material. I Förtvivlan är det som att Mondrians tvådimensionella trädstudier fått en tredimensionell fason. Skulpturen är gjord i styrofoam, ett material som nog inte hade varit Mondrians förstahandsval. Det dessa förvandlingar har gemensamt är att man anar en kärlek och respekt inför föregångarna. Det är ingen som hånas. Tvärtom. Det är som att verken hänvänder sig till sina själsfränder, som fortsättningar på de gamla mästarnas arbeten, gjorda i en ny tid, med nya material, kontexter och historier att berätta.

Third Uncle var den jätteinstallation som Dahlgren byggde upp på Millesgården i Stockholm. Kort sagt var det en väldig färglabyrint, där monokroma väggar i skiftande höjd och färg samspelade med ett tusental speglar. Till vernissagen hade barn i randiga t-shirts bjudits in. De åt glass och sockerhöga sprang de runt och lekte i labyrinten. Speglarna, barnen, rummet, betraktarna och måleriet interagerade växelvis i en oregerlig enhet. En enkel tolkning hade varit att avfärda det som måleri i det utvidgade fältet, men på plats förstod man att det handlade om en här-och-nu-upplevelse och inte om måleriets eventuella två- eller tredimensionalitet. Liksom Third Uncle är flera av Dahlgrens jätteinstallationer ett samspelande nätverk mellan rummet, tiden, konsten och galleribesökaren. I, the world, things, life var en installation på Norrköpings Konstmuseum som bestod av ett tusental svartvita piltavlor som hängts om vart annat tills väggen var proppfylld. Vid sidan av fanns en låda fylld med pilar som publiken uppmanades att kasta på myllret av piltavlor. Den hypnotiserande effekten som uppstod i mängden av alla cirklar och ränder gjorde det svårt att fokusera på ett specifikt mål. Besökarnas höjd, armstyrka, koncentration, slumpen, och kanske i fåtal fall skicklighet, avgjorde var pilarna fastnade och hur verket tog sig ut.

I utställningen Begreppsförvirringens potentiella evighet hängde ett 100-tal tröjmålningar jämnt spridda över galleri Anhavas väggar. Det var ränder överallt. Jag kunde inte låta bli att fundera över vilken målning jag tyckte var finast. Bara snobbar tror att det är någon skillnad på att bedöma tröjor eller konst. Mitt i rummet stod ett gäng spegelklädda torn. Medan vissa inte var högre än svampar, nådde andra ända upp till taket. Trappkonturerna fick dem att se ut som ett knippe skyskrapor. Manhattan saknar dem säkert. I ett intilliggande mörklagt rum stod ett ensamt torn. Det är klätt i självlysande film och avger ett gulgrönt sken. Det var som ett negativ till det som hände utanför. Ett Malevtij-torn i nattklubbstappning.

Myriaden av speglar fick betraktare, målningar och skulptur att ingå i en psykedelisk helhet. En inbiten pragmatiker kanske inte såg speglarna som något annat än ett praktiskt tillfälle att fixa till läppstiftet. Andra lade nog märke till att reflektionerna fick installationen att befinna sig i ständig förändring. Det bröt upp helheten och gav inblick i en potentiell oändlighet, där ingångar och utgångar avlöste varandra. Att försöka positionera ett centrum var omöjligt. Delarna är inte större än helheten och helheten är inte större än delarna. Egentligen är det inte svårare än Einsteins relativitetsteori. Tiden är inte absolut. Förfluten tid, nutid och framtid existerar sida vid sida. Vad som är rum och vad som är tid beror på observatörens rörelse.

Stina Högkvist