Under höstens utställning med Olle Baertling på Moderna Museet bekräftades flera saker jag länge anat. Jag slogs inte minst av vilken spänst Baertlings verk har idag. Hur samtida de känns trots att det var drygt fyrtio år sedan han målade dem. Ja, mer i takt med tiden än mycket av den konst som jag ser av nu verksamma konstnärer. Det har förmodligen med många olika saker att göra men jag tror att en faktor är verkens grafiskt, distinkt visuella uttryck och hur de i sitt formspråk närmar sig skärningspunkten mellan konst och design. Ett utrymme som helt naturligt - med tanke på det samhälle vi lever i - har varit en av flera arenor för konsten under senare år.

Olle Baertling applicerade själv sin konst på "vardagsföremål": flaggor, draperier och arkitektur. Jag vill ogärna spekulera om hur intresserad han var av laddningen i detta gränsland, förmodligen var han mer intresserad av att hans utopiskt visionära konst skulle spridas så mycket som möjligt och genomsyra hela samhället. Men som tankeexperiment är det ändå intressant att se Baertlings öppna form - likväl som mycket annan avantgardistisk abstrakt konst - genom medvetet historielösa ögon och på så sätt låta den hamna i nya och intressanta relationer.

Men utställningen tydliggjorde också att förhållandet mellan konsthistoria och design medför en annan, mer besvärande sida där designvärlden söker sig till konsten snarare än tvärtom. Här formulerat av den engelska konstnären Olivia Plender:

"It is one of the ironies of the twentieth century that the language of abstraction, post the (arguable) failure of the avant-garde, has survived in the world of design and in the appearance of manufactured goods. The first abstract painters sought to push colour into the realms of meaning through the link to social revolution or to the spiritual. But in our pluralistic, post-hierarchical visual culture there is a striking similarity between modernist painting and contemporary product design."

När den avantgardistiska konsten på det här sättet kidnappas och transformeras till ofarlig yta i vårt konsumtionsdrivna samhälle är det en helt rimlig, om inte rent av nödvändig, reaktion att som konstnär handla tvärtemot. Att kasta tillbaka formerna in i konstvärlden igen, till ett estetiskt rum som är reserverat för drömmar, föreställningar och eftertanke. Det är denna rörelse som är navet i Dahlgrens konstnärskap. Det är den som fått honom att porträttera randiga tröjor, att stapla kaffekoppar, galgar, sytrådsrullar, darttavlor, pennor, vågar, förpackningar och med dessa objekt aktivt referera till konstnärer som Olle Baertling, Carl Andre, Bridget Riley, Frank Stella, Blinky Palermo med många fler. När konsten smyger sig in i vår vardag och blir till föremål kastar Jacob Dahlgren resolut tingen in i konstens domän och vänder på vårt seende. Förhoppningen är att det också ska smitta av sig och att vi kan ta med oss det aspektseende och de associationer som präglar vårt galleribesök ut och uppleva omvärlden med en förhöjd sensibilitet. Såsom Dahlgren själv gör i sitt pågående fotoprojekt Signs of abstraction i vilket han samlar bilder på vardagliga situationer med konstnärligt abstrakta kvaliteter.

Det har redan skrivits mycket om Dahlgrens förhållande till konsthistoria, måleri, skulptur, vardag, design och en uppsjö med referenspunkter har gjorts explicita mellan dessa fält. Jag vill istället ägna återstoden av den här texten till att diskutera de hjul han sätter i rullning när idé skall bli verklighet och genom enkla observationer av hans process försöka fånga viktiga aspekter i konstnärskapet.

2005 bjöd jag in Jacob Dahlgren att ställa ut på Malmö Konsthall. Vi enades tidigt om att han skulle göra en stor installation som likt ett stadslandskap skulle resa sig från golvet och ta över ett rum. Colour reading and contexture kom att bestå av en lång rad olika material. Kort sagt allt vi kunde hitta med monokroma ytor, däribland: kexchoklad, tegelstenar, disktrasor, knäckebröd, mattor, isolering, böcker, kakel, glas, plastbackar och inte minst ett oräkneligt antal målade träklossar. Allt sorterat efter färg och staplat på höjden. Mängden, överflödet och upprepningar var en förutsättning för att verket skulle fungera. En disktrasa är en disktrasa och bortsett från den ontologiska frågan om vad som konstituerar konst är det idag inte särskilt intressant att placera den i ett utställningsrum. Men hundra arrangerade disktrasor berövar den individuella enheten på sitt värde. Tillsammans med tusentals andra föremål blev de en del av en komposition; ett objekt, en skulptur eller kanske en målning som sakta reste sig från golvet på Malmö konsthall.

Att se Dahlgren installera sitt verk på plats var en upplevelse som bidrog till förståelse. Hur han arrangerade färgerna och materialen i förhållande till varandra - gick fram och tillbaka över ytan, staplade, gick åt sidan och betraktade, staplade igen - liknade till förvånansvärt stor del hur en traditionell målare arbetar. I normala fall tycks visserligen Dahlgren söka undvika den här typen av övervägda beslut genom att använda en enda form som upprepas tills den skapar sitt eget mönster. Men det är ändå alldeles uppenbart - även i dessa verk - att färg, form och materialkänsla sitter i kroppen på honom.

Arbetet med Colour reading and contexture inskränkte sig dock inte till själva kompositionen. I månader innan utställningen åkte medarbetarna på konsthallen runt i Skåne och samlade material på fabriker, depåer och hos grossister. Vi satte upp en särskild verkstad där det engagerades praktikanter som hjälpte teknikerna att kapa träskivor och måla. För oss som var lyckligt lottade att bli involverade i produktionen innebar detta starka minnen av utställningen och för Dahlgren så är processen och dessa sociala relationer en del av hans verksamhet, vilket vi snart återkommer till.

Allt det arbete som lades ner syntes och kändes också i det färdiga verket. Den enorma mängden olika material vittnade om oväntade möten (när konstens värld går i kontakt med byggbranschen eller en kakelfirma kan ibland märkliga scener utspela sig) och alla målade ytor om den tid som investerats. Faktum är att detta i sin tur också inbjöd till diskussioner kring verket. Jag vet inte hur många gånger som jag i utställningsrummet smyglyssnade på besökare som inför konsthallspersonal bekände sin fascination över hur mycket möda som måste ha lagts i verket. Stora delar av samtalen handlade också om de små upptäckter man gör framför landskapet: materialen, färgerna en bit kakel eller kanske en bok som påminner om en plats eller en tid, förvånar eller roar med sin närvaro. Det var uppenbart att man som publik ville prata om verket, dela med sig av erfarenheterna till andra - kort sagt: Colour reading and contexture engagerade.

Interaktivitet, öppenhet och en generositet mot dem som väljer att delta i något av Jacob Dahlgrens större projekt är karakteristiskt för hans konstnärliga universum. 2007 deltog han exempelvis i den nordiska paviljongen på venedigbiennalen med I, the world, things, life - ännu ett monumentalt verk som likt Colour reading and contexture tar en hel yta i anspråk. Den här gången en vägg som fylldes med svartgula piltavlor och bildade ett gigantiskt optiskt mönster; besökarna till utställningen fullbordade sedan verket genom att kasta röda och gröna pilar på tavlorna. 2004 anordnades performancen Signes d'abstraction på Gallerian i Stockholm. Under en dag engagerade Dahlgren frivilliga som han klädde i randiga tröjor och skickade ut att infiltrera miljön. Ibland ensamma, ibland i små grupper bildade de en ständigt föränderlig komposition i vilken alla närvarande drogs in - även vi som inte bar randigt. Det lilla brottet mot normaliteten höjde dessutom genast perceptionsnivån bland allmänheten. Ingen noterar en randig person, kanske inte heller två, men när man ser den tredje, fjärde, femte... så börjar man betrakta sin omgivning på ett annat och mer uppmärksamt sätt. Två år senare var Jacob Dahlgren med på Moderna Museets Modernautställningen där han deltog med verket The wonderful world of abstraction. En interaktiv kub av sidenband, vart och ett fäst med en dubbelknut i en stålställning som mätte 6x6meter och var monterad i taket. Om jag minns rätt så innebar det ungefär 30 000 dubbelknutar med band i 78 olika färger. Precis som i Malmö insågs det snart att teknikernas tid inte skulle räcka långt för att installera verket. För att kunna genomföra planerna rekryterades frivilliga från Moderna Museets vänförening och under en dryg vecka kom en rad personer till undsättning. De flesta återkom dag efter dag, de tog med sig väninnor, barn och barnbarn. Och ju närmare deadline kom desto tydligare blev det vilket ansvar de nya medarbetarna kände för att verket skulle bli klart i tid. The wonderful world of abstraction blev deras verk.

Det hade naturligtvis kunnat bli pannkaka av alltihop. Både i Malmö, på Gallerian i Stockholm och på Moderna Museet. Men Dahlgren har en fantastisk förmåga att odla den sociala situationen, samla människor kring en strävan och göra hans konstverk till ett gemensamt mål. Hans närvaro, nyfikenhet och kreativa iver - en karakteristisk aspekt av hela konstnärskapet är ett ständigt flöde av nya verk och idéer - smittar av sig på omgivningen och inspirerar. Jag uppfattar det också som att han ser detta sociala experimenterande inte bara som ett medel utan som en integrerad och viktig del av verken. Trots att han aldrig räknats in i skaran kring begreppet relationell estetik - och heller inte är betjänt av ytterliggare en etikett - skulle man kunna dra paralleller till den socialt interaktiva konstriktning som utvecklades på mitten av nittiotalet. Man kan exempelvis jämföra med Rirkrit Tiravanija, en av genrens nyckelkonstnärer, vars mest kända verk består i att laga mat till galleribesökarna och därigenom skapa sociala möten. Såhär beskrivs hans och den relationella estetikens agenda i ett pressklipp:

"His work is difficult to categorise and in some ways the term 'visual artist' does not accurately represent him. As he says, 'it is not what you see that is important but what takes place between people'. Tiravanija's works tend to set the stage, to offer an opportunity or a possibility for interaction and participation. He integrates the flux of his itinerant life into sedate museum and gallery spaces, effectively destroying the division between art and life."

Det hade kunnat vara en beskrivning av Dahlgrens verk om det inte varit för det faktum att Dahlgrens sociala processer lämnat efter sig några av de visuellt starkaste konstverken som gjorts i Sverige på senare år. En annan skillnad är att konceptet bakom Dahlgrens verk, vad vi kan tänka om det, av nödvändighet är skilt från vår kroppsliga erfarenhet och kunskap av detsamma. Vi kan exempelvis inte få en tillfredsställande bild av The wondeful world of abstraction om vi inte själva tagit oss in bland sidenbanden. Konstigt nog känner jag inte så om Tiravanijas sociala experiment vilka jag i praktiken, tvärtemot hans retorik, uppfattar som konceptuella och symboliska.

Som vi sett ingår det en direkt kroppslig interaktivitet i flera av Jacob Dahlgrens verk. Och även om det bara kan sägas gälla för en kategori av många i hans konstnärskap skulle jag ändå påstå att hela hans oeuvre bygger på ett kroppsligt förhållande till det visuella, materiella och till skala. Om vi återgår till Colour reading and contexture på Malmö Konsthall var det exempelvis inte ett interaktivt verk i ordets bokstavliga betydelse, åtminstone inte efter det att vi var färdiga med installationsprocessen. Men verket mättes och upplevdes ändå med kroppen. Beroende på vilket förhållande man hade till verket kunde man omväxlande betrakta det som enormt - om man jämförde med en målning - eller som en miniatyr om man i första hand såg den som en modell av en stad. Under alla omständigheter var det omöjligt att överblicka från en plats, för att se det var man tvungen att röra blicken, vandra runt verket och ändra perspektiv. Från långt håll blev verket ett enda stort färghav men om man gick nära aktiverades ytorna och materialiteten mer än färgerna: matt, blankt, rufft, fint, högt, lågt. Med de många olika vardagsföremålen i verket spelade Dahlgren dessutom medvetet med besökarnas sinnliga materialkunskap och kroppsminnne. Något som Pontus Kyander noterade i en recension av utställningen:

"Vi vet hur en spånplatta känns och ungefär hur mycket belastning den tål, vi känner teglets tyngd och tvättsvampens elastiska lätthet, glasets glatta yta och knäckebrödets spröda torrhet. Allt detta som hämtas ur vårt beröringsminne blandas med det vi ser. Seende är kunskap, måleri och skulptur är lika beroende av vad vi vet och tror oss veta som av det vi faktiskt erfar."

Detta är omistlig information när vi talar om Jacob Dahlgren och giltigt för alla hans verk. Det innebär att han ständigt leder oss in i en personlig relation till hans konst vilket i sin tur innebär att det inte går att ringa in konstnärskapet enbart genom att beskriva det. Med tanken och språket kan vi komma åt den konceptuella och den sociala dimensionen men aldrig den sinnligt fenomenologiska dimensionen - upplevelsen.

Den är lämnad till oss var och en att erfara.