English version >>>

Vid samtal om Jacob Dahlgren brukar ränderna räknas, hur han samlar på randiga tröjor, att han målar av dem som dito målningar och lär ha över 400 sådana plagg liggande i garderoben. Ränder från både tröjor och annat finns övertygande dokumenterade i många av hans fotografier.

Egentligen skall jag inte skriva ränder. Linjer heter det! Linjen som ju är ett motiv hos Vantongerloo, Marcus, Ridell, Kölare, Riley, Orup, Bærtling, Buren; idel konkretister. Ett grundelement, som tillåter att det förvandlas till allt från rymd till horisontell utsträckning. Även ett gränsfenomen mellan föreställande och icke föreställande, reellt - irreellt. Urcell för bygge av bild. Medelst flätning, vridning, permutation, möten, addition… Härmed har vi snabbt närmat oss kärnan i l´art concret, konkretismen . Det är förvandlingen, den bildens alkemi som lyfter en enkel byggdel till en ny dimension, där de sammanlagda delarna uppgår i något helt annat; det ogripbara, den svindlande mytdränkta fjärde dimensionen, som i bästa fall ger detta slags konst en schamanitisk oemotsägbarhet. Vi gör entré i den konkreta konstens drömvärld, visionen och uppenbarelsen, som samtidigt gör den till ett av modernismens mest pretentiösa och fängslande strävanden. Jag ser gärna Jacob Dahlgren som en av de konstnärer som medvetet fängslats av de ogenomförda utopier (konst)historien är fylld av. Nämn bara De Stijl, Suprematismen…- listan kan göras lång. Utopin spelar med den totala förvandlingen och passar därför bäst som skrift eller modell. Tanken på detta önskade nya bodde i många verk, till exempel Rietvelds Röd-Blå-stol. Av Jacob Dahlgren parafraserad som "Grace Kelly I - IV". På Liljevalchs konsthall 2001 var sittmöblerna uppställda framför en vägg av böljande speglar, vars titel ganska exakt anger ett genomfört konkret objekts/målnings omvandling: "How the Physical Existence of an Aesthetic Object Vaporizes in an Immaterial Play of Forces." Från konkret föremål till konkret visionär rymd, en ogripbar, sig ständigt förvandlande helhet. Men det är lika uppenbart hur lättsamt Dahlgren hanterar dessa tankar, hur denna hållning tillåts bli ironisk, och hur utopin - det är alltid säkrast så - desarmeras, för att i sin tur förvandlas till något vassare redskap, som möjligen litet trubbigt kan kallas ideologikritik.

Temat "förvandling" gör det enkelt att i tankarna framkalla andra verk av Dahlgren, målningen gjord av olikfärgade klädnypor (2001), pelarna av formpressade, kulörta plastgalgar (2001), målningarna av gula och röda yoghurtburkar ("Hamburg 1982", "Krakow 2002", 2001). Enkla massfabricerade föremål har fråntagits sin roll som bruksföremål och använts som estetiska byggelement, skickligt maskerande sina ursprung. Underkastade en konkret, eller snarare minimalistisk, kompositionsprincip uppträder de som undercover av vardagliga bruksföremåls stilleben.

Ser vi föremålens sinnliga påtaglighet i sig själva - ännu mer som förvandlade till verk, hur de, fråntagna sin essens, blivit konkreta - får ordet "konkret" en vidgad betydelse. Det finns förutom konkret konst även musik och poesi som kallas konkret. Föremålen fråntas något som upplevs som centralt: att en dörr går att stänga, att en galge bär kläder, att en mugg rymmer vätska. Istället lyfts andra egenskaper fram: form, färg, ljud, upprepning, utsträckning, yta. Samma med ord. Den konkreta poesin, lettrismen, bokstaveriet - eller vad man nu vill kalla den - omvandlade orden och grammatiken till ljud, klang, känsla. Då Dahlgren förvandlar ryske Malevich till en bokstavsskulptur ("Item 9; headmaster", 2004) är det ett konstnärligt bokstaveri, där modernistpionjärens namn består av staplade bokstäver i granna färger - som om anden bakom ränderna/linjerna valt att träda fram. Konstnären M har blivit ord som har blivit en ny bild. Denna nybildning med sin känslostarka kolorit går i Velimir Chlebnikovs anda . Orden var för honom klang och färg. "Kopotsamo, minogamo, pintso, pintso, pintso, pintso!," sjunger sjöjungfrurna i hans "En natt i Galizien". På ett liknande vis som "Item 9" sjunger om Malevich med hjälp av Dahlgrens linjetematik; färgklang i urelement (blockbokstäver, färger). Jag vill gärna se ett verk som den bländande "Glamour", 2001, på samma vis. Ordet och begreppet sammansmälter i den flimrande rosaskiftande väggen med ett enkelt rutnät som gnisttändande gitter.

Den konkreta poesins nybildningar och omkonstruktioner av ord har paralleller i den konkreta musiken. Inspelade "ljudobjekt" - hostningar, visslingar, smällande dörrar, motorer - har spelat en allt centralare roll i musiken, sedan Pierre Schaeffer lanserade den konkreta musiken 1949-50. Avklädda sin invanda betydelse och iklädda nya klangfärger spelar de en viktig roll vid sidan av/eller i stället för de vanliga instrumenten, med vilka vanlig "abstrakt" musik skapas. Det konkreta var det påtagliga. Det är denna påtaglighet Dahlgren använt sig av, då han åberopar sig på plastmuggar, klädhängare och annat i sina målningar och skulpturer. Men han använder inte bara förvandlingen från en form till en annan. Tag till exempel "Item 1; youth movement" och "Item 2; bohemians"; i den förra ligger frukter sorterade efter färg på en hyllkonstruktion, som kunde härröra från en tidig Mondrian (med undantag av färgen); i den senare blandar sig diverse lysande bordslampor med en fristående hyllkonstruktion, där ett expressionistiskt, spontanistiskt drag svär mot konstruktionen, inte minst betonat av elkablarnas trassel. Är det en medveten ironi hur de individuella frukterna respektive individualistiska lamporna lyser med sin form och sina nakna glödlampor - så påfallande lika men ville så gärna synas olika - ? I så fall en sidoreplik om individualismens skeppsbrott. Ett argument mot tvärsäkerheten.

Användandet av bruksföremål - galgar, muggar, lampor - och tillverkning av brukbara konstverk - hyllor - knyter an till en hjärteangelägenhet i den konkreta konstens tradition, samhällsnyttan. När jag besökte Pierre Olofsson kunde han lika gärna berätta om en målning som om färgsättningar av SAAB-bilar eller köksapparater för Husqvarna, stolt demonstrerande färgprover på små lappar. Bengt Orup tog på liknande vis upp några dricksglas och höll dem mot ljuset. Gert Marcus beskrev ingående färgsättningen på huskroppar. Konstverken var ett slags modeller. Konstnärskap som delar av större strukturer. Funktionsverkligheten var väsentlig.

Åtskilligt har fått funktionell, rationell och därmed vacker form i konkret anda ute i industrins tillverkning av nyttigheter för allmänheten. Dahlgren gör en motsatt rörelse och återför bruksföremål till ett konstnärligt sammanhang. De som var tänkta att fungera som delar i vår vardag blir istället fungerande delar av konstverk. På sitt sätt speglar detta en - också i konkretistiska kretsar - reträtt från de stora utopierna till den personliga bilduppfinningens inneboende möjligheter. I denna spricka i en genre, som uppstått ur omvandlingens tänkta nödvändighet, blottas en motsättning som funnits hela tiden, den mellan de stora vyerna och det drag av individualistisk uppfinnaranda, som ju är så typisk just för den konkreta linjen. Den som tror dessa konstnärer vara konforma har totalt fel, få har varit så ovilliga att underordna sig, hängivna sina egna ideal. Jag tror just den insikten hör till Dahlgrens inspirationskällor. Vad drev Olle Bærtling att framhärda? Att Dahlgren medvetet rör vid denne store moderne utopist tycker jag är klart . Han var inte bara färgens visionär, han var en av dem som lika envist som intuitivt använde linjens tema - i målningar som gränser mellan färgfält för att ge spänst och oändlig utsträckning, i skulpturer som ett slags rymdens katalysatorer - . Även om den före detta bankmannens visioner kan upplevas avslaget modernistiska, så fängslar hans intensitet, glöd och engagemang i verket. En lätt svindel uppstår inför hans måleri, inte minst då det fått ta den plats han önskade i moderna byggnader, till exempel i en av Hötorgsskrapornas entréer. Dahlgren har inkluderat ett fotografi i sin katalog från 2003 av en bærtlingliknande målning i en entré som först lurade mig att förväxla den med ett verk av den öppna formens uppfinnare, tills Dahlgren berättade för mig att det var ett "fynd" han gjort, en dekorationsmålning som genom glasdörrens blänk gick att missförstå. Ett konsthistoriskt practical joke, men det förändrar inte i sak, att fotot är en tydlig passning till Bærtling. Intressant är också hur Dahlgren parallellt låtit avbilda en av sina egna randiga målningar. I dem kan nämligen det intensiva flimmer och den rumsliga upplevelse, som inte begränsas av formatet, starkt kännas. Det är en personlig återskapelse av upplevelsen inför konkreta verk av en Bærtlings utopiska hängivelse. Samma skulle jag säga om den målning han gjorde 2001 i en korridor på Södersjukhuset i Stockholm. Speglingar, glas, genomsiktlighet i kombination med dynamiskt utsträckta, icke-naturalistiska färger ger en svävande bærtlingsk syn av en transparens, som man på 50- och 60-talen hade en fransk term för, éspace.

Det märkliga faktum, att många konstverk, också efter själva utopins död, ännu är laddade med ruset och energin i den vision, som framkallat framtidsdrömmen, ser jag som en drivkraft i Dahlgrens verk. På ett plan tror jag de är personliga berättelser om dessa sinnliga upplevelser, som skiljer sig grundligt från andra konstupplevelser, vare sig det är landskap, expressionism eller konceptkonst. Att nöja sig med en distanserad kommentar eller parafras hade varit att smita från ämnet. Det rör sig om att finna en egen laddning av energi, varken mer eller mindre. Där låg kanske också motivationen hos många konkretistiska förelöpare, då de anslöt sig till sina föregångare. Men till skillnad från dem har Dahlgren inte sökt en egen bilduppfinning, ett minsta element att laborera med. Samlandet har blivit en väg. Oss samlare emellan känner jag igen mig. Dessa mängder av föremål som hopas och ställs samman, dessa randiga tröjor, talar sitt språk, och de genererar ett slags uttryck. Ett annat är då samlandet mer handlar om upplevelser, där var och en på sitt vis är unik, ja, som i fågelskådning. Fast här är det fråga om ett slags "art-spotting", om man kan säga så. För att återge dessa samlade intryck krävs egna uttryck, också om undantagsvis element från andra konstnärer dyker upp som ett slags igenkänningens bonus, Rietvelds stol, Judds lådor ("Item 7; public prosecutor", 2004), men alltid då med en central och avgörande avvikelse från ursprunget. Dahlgren har valt en annan parameter.

Avvikelsen är alltid central för upplevelsen - och formuleringen. Hos Dahlgren såg jag upprepningen och försökte finna det seriella. Det har ju funnits sådana insatser av bl.a. Bonniér , Bodin, Frödin; men ständigt har temat acentraliserats. En matematisk eller musikalisk princip är inte självklart möjlig att översätta till bild utan att intuition och/eller slump spelar med. Det gäller även Dahlgren. Tydligt blev det naturligtvis i den stora installationen av darttavlor på Norrköpings konstmuseum 2004, "I, the world, things, life"; upprepningen av cirklarna var bedövande på en så stor yta, men vibrationerna blev intensiva av de röda pilar publiken inbjöds att kasta på tavlorna. Jag ser dem som en motsvarighet till de övertoner lyssnaren snart upptäcker och försjunker i vid lyssnandet till extremt minimalistiska musikkompositioner.

Labyrinten är sinnebilden för det intuitiva och icke rationella. Den mytologiska laddningen är stark, och har spelat med i konsthistorien . Labyrinten är inbegreppet av det okända, och kanske just därför en spelplats. Dahlgren lockar till lek och rörelse i de spegelrum han bygger. I "Third Uncle", 2001, på Millesgården, aktiverades den planplastiska rumskonstruktionen av lekande barn i dahlgrenskt randiga tröjor. Speglingen ger ju mångrummet stark påtaglighet; fragmentariserad dyker besökaren själv upp. Bit läggs till bit läggs till bit läggs till bit under pågående förändring. Det är upprepningens tema vridet till rummets och existensens parameter. Ut i rummet - och betraktaren förlorar definitivt möjligheten att inbilla sig att hon greppar konstverkets förlopp. "Neither man nor nation can exist without a sublime idea", påstod Dahlgren i titeln till det spegelverk han byggde 2002 i Wien. För att komma in i galleriet måste besökaren klättra genom en spegelkonstruktion av tvärsgående balkar. Hela rörelsen inåt flimrande av små egen-fragment, där upp, ner, riktning, orientering löses upp. I processen och rörelsen upplösningen, den existentiella osäkerheten . Inget begrepp låter sig bindas vid evigheten. Det bevisas ju, om inte annat, av vad som händer då konstnären reducerar medlen till det minimala, upprepar denna urstavelse, bara för att uppleva lyckan av hur denna repetition av det enkla exploderar i ett glitter av former, där den lilla biten valt att förena sig med rymden. En upptakt: "Less is more," citerade Dahlgren van der Rohe på Konsthögskolans vårutställning 1999; resultatet var ett kulört hörn med brusande myller av fyrkantiga grundformer!

Ytligheten, tvärsäkerheten och ensidigheten förvandlas till stoft. Vid samtal om Jacob Dahlgren brukar ränderna räknas, men det visar sig inte vara så lätt att göra.

Thomas Millroth